Veckans peptalk!
Vinn även när du förlorar
Mobilen ringde en måndag morgon i februari 2009.
I andra luren fanns en kvinna på ett av Sveriges största TV-produktionsbolag. Hon berättade att hon fått i uppdrag att söka upp två nya programledare och att hon hade fått tips om mig som tänkbar sådan.
Nu ville hon att jag skulle komma upp till Stockholm för att bli intervjuad av henne och i ett eventuellt nästa steg få göra ett provprogram tillsammans med en annan tänkbar programledarkollega. Om jag var intresserad vill säga?
Såklart jag var! Jag kände självklart till programmet hon talade om. Kanske inte ett klockrent program för mig, tänkte jag, men det var ju ett av Sveriges största TV-program för tusan!
Någon vecka eller två senare var jag så i Stockholm för att se om jag var rätt för rollen och göra ett provavsnitt av programmet.
Efter ett litet förberedande snack om förutsättningarna så skulle jag och en kille till gå in i ett rum och träffa en kvinna som hade ett problem och vi skulle tillsammans coacha henne i detta.
Tystnad tagning!
Vi satte igång. Allt kändes bra tyckte jag, trots kamerorna runtomkring, jag tyckte vi jobbade som ett team direkt och...
Plötsligt stannade allting av och vi fick lämna rummet. En en av cheferna tog mig åt sidan.
"Du behöver bli mer arg Olof, mer konfronterande och rejält mycket tuffare i din personlighet för att det här ska funka i TV. Kan du göra det tror du?"
Omtagning.
Jag kommer in i samma kök igen. Jag och min "kollega" träffar samma kvinna. Min kollega är som klippt och skuren för rollen, han tar kommando och säger rätt saker, precis som han gjorde första gången.
För mig däremot blir det katastrof. Jag hamnar liksom på halvdistans och är allt annat än naturlig den här gången. Jag försökte göra som jag blivit tillsagd; jag spelade arg, jag spelade tuff och var mer konfronterande mot kvinnan. Det syntes dock att det var tillgjort, jag kände det och alla bakom kameran också.
På eftermiddagen fick jag en ny chans, för då var det dags för provspelning nummer två.
Den här gången i ett annat rum och med en ny tänkbar kollega, en cool man med fluga som verkade bry sig mindre än mig huruvida han fick den här rollen. Jag visste nu vad man sökte för sorts person, så jag gick igång och spelade arg och tuff igen. Samma resultat. Katastrof. Mannen med flugan funkade inte heller, men han hade aldrig för avsikt att spela någon annan än sig själv.
Jag genomförde även en tredje provinspelning någon vecka senare och sen dröjde det några veckor till innan resultatet kom. Lång väntan.
Telefonen ringde igen.
"Det var riktigt nära att du fick rollen Olof, men tyvärr... du föll bort i sista stund."
Tankarna for genom huvudet. Jag satte mig ned. Jag tänkte att i varje besvikelse föds det fler och fler. Rollerna hade gått till killen jag provspelade med första gången och så en annan man. Nu var det fullt ös som gällde för dessa herrar, för nu var det bråttom att börja spela in ett avsnitt i veckan. För min del var det över.
Det var där och då, sittandes på den där stolen med mobilen i handen, som jag lärde mig en läxa för livet.
Jag insåg att jag hade velat det här så mycket att jag hade börjat tumma lite på mina egna värderingar och tappat mig själv någonstans där på vägen. Jag hade lyssnat för mycket på andra och för lite på mig själv. Det är bra att lyssna på andra, men i slutändan är det ändå man själv som ska ta besluten utifrån sina egna slutsatser.
Efter jag fått lite distans till hela processen några timmar senare så bestämde jag mig. Jag skulle aldrig sälja mig fler gånger. Jag skulle inte dansa bara för att någon säger dansa. Jag skulle inte le för att någon säger le och inte spela någon jag inte var bara för att passa in. Ingen annan skulle få bestämma över mitt liv och vad jag får säga och inte säga.
Den läxan var en sådan gåva att den gjorde att jag kände mig som en vinnare trots att jag förlorade. Jag vann en insikt som gjorde mig starkare.
Tro på det du gör. Tro på dig själv. Känns något rätt för dig så är det antagligen det också, då ska du köra på det och inte på vad andra förväntar dig att du ska göra.
Det är därför jag sällan låter någon annan få läsa mina Veckans Peptalk innan jag skickar ut dem till er, det är en konsekvens av läxan jag lärde mig. Jag skriver det jag själv vill skriva och litar på att det är bra och värdefullt även för dig som mottagare. Jag behöver ingen som godkänner det åt mig innan.
Låt ingen annan få bestämma vem du är eller vad du kan bli. Sälj dig inte. Kompromissa aldrig med vad du står för och den du är. Det är inte värt det, för du tappar ditt egenvärde, din stolthet och självrespekt. Du är dig själv och vill man inte ha det får man ta någon annan.
Ha en bra vecka, håll huvudet högt och låt inga småsaker som en motgång eller ett negativt besked som jag beskrivit här få knäcka dig utan bara göra dig starkare. Vinn även när du förlorar!
Vi hörs nästa måndag igen!
- Olof Röhlander