Veckans peptalk!
Frisörens fräcka filosofi
För ett par veckor sedan var jag till frisören. Som nyinflyttad till Stockholm så hade jag inte hittat någon ny frisör ännu, så jag provade att boka tid på ett ställe nära där vi bor.
Fram kommer en kille, han skakar hand och presenterar sig, sen går vi en trappa ned och ska först "snacka oss igenom vad vi ska göra med ditt hår". Detta var något nytt för mig, men det var inte det som är anledningen till att den här händelsen hamnar i Veckans Peptalk. Det var det han sa just när han skulle sätta igång.
- Det finns bara en sak jag gillar mer än att spela Playstation och det
är att klippa hår.
Den kommentaren fick mig att titta en gång extra på honom i spegeln där jag satt i frisörstolen.
- Menar du det? Undrade jag.
- Jajamän!
Därefter väntade en hårklippning som hette duga, med fokus på detaljer och där man satt och smittades av frisörens entusiasm när han jobbade sig igenom håret.
Det här fick mig att fundera: När gör man som bäst jobb?
Jo, det är när man gör det man vill och tycker om.
Det påminde mig om nyårsafton 2010. När det här året började satt jag på en takbar i New York. Det firades för fullt runtomkring mig.
Där och då bestämde jag mig för att under år 2011 skulle jag i princip bara göra det jag vill, gillar och trivs med och försöka ta borde ordet måste så gott det gick. Till exempel så delegerade jag bort en del av det administrativa arbetet i mitt företag till ett annat företag som både gillar och gärna gör det, vilket var jätteskönt. Devisen jag följt är frågan: "Vad är det som jag, och bara jag, kan och vill göra i mitt företag?" Där har jag sen lagt huvuddelen av min tid och sedan försökt delegera bort eller tackat nej till resten.
Det här har, som jag ser det, lett till att jag lever min dröm. Jag gör det jag vill och jag känner att jag aldrig tidigare varit så kongruent med den jag är och det jag står för. Jag orkar ge mer till andra eftersom jag har så få måsten som går före.
Jag läste det här nyligen:
Jag gör det för att jag kan
Jag kan för att jag vill
Jag vill för att du säger att jag inte kunde
Först gäller det att vara insiktsfull nog att veta vad man vill göra.
Sen gäller det att vara modig nog att stå emot alla måsten och dåliga samveten.
Slutligen gäller det att vara målmedveten nog att varje dag leva utifrån den principen.
Lars-Eric Uneståhl, min mentor och vän, brukar säga att man alltid ska göra det man vill. Du har tre val när du har en tråkig uppgift framför dig:
1. Gör den inte.
2. Delegera bort den till någon som vill göra den.
3. Byt inställning.
"Gör det du tycker om och tyck om det du gör", säger han.
Det påmindes jag återigen om i mötet med frisören och det kände jag att jag ville påminna även dig om den här veckan.
Varmt lycka till, låt inget få knäcka dig så hörs vi nästa måndag igen!
PS Den 18 nov kommer 'Det blir alltid som man tänkt sig' även i pocket. Julklapp till de anställda? DS
- Olof Röhlander
Veckans peptalk!
När glöd möter cynism
Ernest Hemingway sa en gång att man bara kan skriva om sådant man känner till.
Vad känner jag då till som kan få dig igång den här veckan? Ja, en sak är klar och det är att Hemingway hade rätt, jag bara kan prata om det jag själv känner till.
Två kvinnor hade oberoende av varandra bokat in möten med mig i Östersund i torsdags mellan mina två föredrag. De var väldigt olika varandra till sättet och i sin bakgrund. Jag kände dock igen den där glöden som båda två hade inombords och de hade samma avsikt
med att vilja träffa mig:
"En dag vill jag göra det du gör".
Mitt svar till båda var: "Kan jag - kan Du". Det är det som är mitt budskap och egentligen är det ju det som är den röda tråden i allt jag skriver, pratar om och gör. Kan jag så kan också du.
I slutändan handlar det dock om två saker om man vill få det som man tänkt sig, som jag ser det. Glöd och cynism. En behöver hittas, den andre måste bort.
När jag såg glöden i de där två kvinnorna i Östersund, så påminde de mig om att inget är omöjligt bara man har den. Med glöden kvar finns också känslan av att ensam kan vara stark ibland. Att allt går att vända till något konstruktivt, precis allt.
Det är ingen tävling i vem som haft det värst eller vem som har längst väg att gå. Det handlar inte om talang. Vad det handlar om är glöden inombords, som ingen kan ta ifrån dig. Finn den och använd den, för den kan ibland vara allt du har.
Jag ska säga vad som kan släcka den där glöden och det är cynism. När man blir cynisk då kan ingen glöd tändas. En kollega till mig hade en gång allt. Nu är han bara cynisk. Där tänker jag aldrig hamna.
Med ett cyniskt synsätt, då drar man alla över en kam. Plötsligt är alla politiker på ett visst sätt och alla försöker lura en och alla lika sluga och inget imponerar längre på en. Med cynism blir virket surt. Nu tänder inget längre glöden som kan få saker och ting att hända på riktigt. Allt tappar sin glans för en cyniker.
För mig händer följande: Målmedvetenheten försvinner, glädjen försvinner, allt försvinner. Cynism är en sjukdom om du frågar mig.
Jag blir alltid nedstämd när cynism drabbar mig, eller när jag hör andra som pratar på det sättet. Jag har därför valt att ta avstånd från den, till och med när det ligger något i den. Plötsligt kan glöden få liv igen. Kan jag så kan du.
Oavsett om du är chef, nyss blivit lämnad, just upplevt hur någon gjort dig besviken eller har mycket i din ryggsäck så är det nu är det dags för dig ta tag i den här dagen. Med glöd. Utan cynism.
Den som brinner för något hittar alltid en väg framåt.
Det, Mr Hemingway, är vad jag känner till.
Tack för att du läser Veckans Peptalk, vi hörs nästa måndag igen!
- Olof Röhlander
Veckans peptalk!
Vinn även när du förlorar
Mobilen ringde en måndag morgon i februari 2009.
I andra luren fanns en kvinna på ett av Sveriges största TV-produktionsbolag. Hon berättade att hon fått i uppdrag att söka upp två nya programledare och att hon hade fått tips om mig som tänkbar sådan.
Nu ville hon att jag skulle komma upp till Stockholm för att bli intervjuad av henne och i ett eventuellt nästa steg få göra ett provprogram tillsammans med en annan tänkbar programledarkollega. Om jag var intresserad vill säga?
Såklart jag var! Jag kände självklart till programmet hon talade om. Kanske inte ett klockrent program för mig, tänkte jag, men det var ju ett av Sveriges största TV-program för tusan!
Någon vecka eller två senare var jag så i Stockholm för att se om jag var rätt för rollen och göra ett provavsnitt av programmet.
Efter ett litet förberedande snack om förutsättningarna så skulle jag och en kille till gå in i ett rum och träffa en kvinna som hade ett problem och vi skulle tillsammans coacha henne i detta.
Tystnad tagning!
Vi satte igång. Allt kändes bra tyckte jag, trots kamerorna runtomkring, jag tyckte vi jobbade som ett team direkt och...
Plötsligt stannade allting av och vi fick lämna rummet. En en av cheferna tog mig åt sidan.
"Du behöver bli mer arg Olof, mer konfronterande och rejält mycket tuffare i din personlighet för att det här ska funka i TV. Kan du göra det tror du?"
Omtagning.
Jag kommer in i samma kök igen. Jag och min "kollega" träffar samma kvinna. Min kollega är som klippt och skuren för rollen, han tar kommando och säger rätt saker, precis som han gjorde första gången.
För mig däremot blir det katastrof. Jag hamnar liksom på halvdistans och är allt annat än naturlig den här gången. Jag försökte göra som jag blivit tillsagd; jag spelade arg, jag spelade tuff och var mer konfronterande mot kvinnan. Det syntes dock att det var tillgjort, jag kände det och alla bakom kameran också.
På eftermiddagen fick jag en ny chans, för då var det dags för provspelning nummer två.
Den här gången i ett annat rum och med en ny tänkbar kollega, en cool man med fluga som verkade bry sig mindre än mig huruvida han fick den här rollen. Jag visste nu vad man sökte för sorts person, så jag gick igång och spelade arg och tuff igen. Samma resultat. Katastrof. Mannen med flugan funkade inte heller, men han hade aldrig för avsikt att spela någon annan än sig själv.
Jag genomförde även en tredje provinspelning någon vecka senare och sen dröjde det några veckor till innan resultatet kom. Lång väntan.
Telefonen ringde igen.
"Det var riktigt nära att du fick rollen Olof, men tyvärr... du föll bort i sista stund."
Tankarna for genom huvudet. Jag satte mig ned. Jag tänkte att i varje besvikelse föds det fler och fler. Rollerna hade gått till killen jag provspelade med första gången och så en annan man. Nu var det fullt ös som gällde för dessa herrar, för nu var det bråttom att börja spela in ett avsnitt i veckan. För min del var det över.
Det var där och då, sittandes på den där stolen med mobilen i handen, som jag lärde mig en läxa för livet.
Jag insåg att jag hade velat det här så mycket att jag hade börjat tumma lite på mina egna värderingar och tappat mig själv någonstans där på vägen. Jag hade lyssnat för mycket på andra och för lite på mig själv. Det är bra att lyssna på andra, men i slutändan är det ändå man själv som ska ta besluten utifrån sina egna slutsatser.
Efter jag fått lite distans till hela processen några timmar senare så bestämde jag mig. Jag skulle aldrig sälja mig fler gånger. Jag skulle inte dansa bara för att någon säger dansa. Jag skulle inte le för att någon säger le och inte spela någon jag inte var bara för att passa in. Ingen annan skulle få bestämma över mitt liv och vad jag får säga och inte säga.
Den läxan var en sådan gåva att den gjorde att jag kände mig som en vinnare trots att jag förlorade. Jag vann en insikt som gjorde mig starkare.
Tro på det du gör. Tro på dig själv. Känns något rätt för dig så är det antagligen det också, då ska du köra på det och inte på vad andra förväntar dig att du ska göra.
Det är därför jag sällan låter någon annan få läsa mina Veckans Peptalk innan jag skickar ut dem till er, det är en konsekvens av läxan jag lärde mig. Jag skriver det jag själv vill skriva och litar på att det är bra och värdefullt även för dig som mottagare. Jag behöver ingen som godkänner det åt mig innan.
Låt ingen annan få bestämma vem du är eller vad du kan bli. Sälj dig inte. Kompromissa aldrig med vad du står för och den du är. Det är inte värt det, för du tappar ditt egenvärde, din stolthet och självrespekt. Du är dig själv och vill man inte ha det får man ta någon annan.
Ha en bra vecka, håll huvudet högt och låt inga småsaker som en motgång eller ett negativt besked som jag beskrivit här få knäcka dig utan bara göra dig starkare. Vinn även när du förlorar!
Vi hörs nästa måndag igen!
- Olof Röhlander
Veckans peptalk!
Du har inte en chans - men ta den!
Nu är det måndag igen. Ny vecka, ny månad, nytt kvartal,
nya drömmar.
Apropå drömmar.
Året var 1999 och jag hade samlat några gamla klasskompisar från Matfors om en affärsidé. Jag drömde om att någon gång få ha
ett eget företag.
Året var 2004 och jag satt i en soffa i Söderhamn och såg Kjell Enhagers film Jag AB. Jag drömde om att någon gång liksom Kjell få jobba som föredragshållare och inspiratör för andra människor.
Året var 2007 och jag stod på ICA i Göteborg och såg Mia Törnbloms bok Självkänsla Nu! på en av hyllorna vid kassan. Jag drömde om att någon gång själv få ge ut en bok.
Hur många tror du har en bokidé, eller TV-programidé, eller affärsidé eller uppfinning eller en dröm om att bli proffs eller miljonär och så vidare? Det kryllar av dem.
Faktum är att du inte har en chans - men ta den!
Det är just de här oddsen jag också, liksom många andra, slagits med. Jag hade egentligen inte en chans att lyckas när jag började föreläsa, när jag skrev min första bok, när jag startade mitt företag.
Förnuftet sa: "Du saknar pengar, du saknar erfarenhet, du saknar utbildning, du saknar kontakter, du saknar karisma, du saknar i princip allt Olof."
Förnuftet fortsatte med lite statistik och fakta:
-Många företag överlever inte de första två åren.
-Sverige har fler än 11.000 talare, varför skulle man lyssna på just dig? Marknaden är övermättad.
-Det är i princip svårare att som okänd förstagångsförfattare ge ut en bok med de stora bokförlagen än att komma in på KTH.
Hjärtat svarade: "Jag har inte en chans - men jag ska ta den!"
Det är just det att du inte har en chans som skapar den extra drivkraften, så fungerar i alla fall ofta jag.
Kan du - trots att du egentligen inte har en chans - övervinna oddsen och lyckas ändå, ja då har du återigen visat mänskligheten att det inte finns något som heter "omöjligt". Hur stora var oddsen att just du skulle bli till tror du? Du hade inte en chans egentligen, men du tog den.
Nu sitter jag här och skriver till dig. Jag har min bok, jag har en karriär som föreläsare, jag har mitt egna företag. Jag säger det inte för att skryta eller knäppa någon på näsan, utan för att påminna om att ingen säger till dig eller mig vad som är omöjligt i framtiden. High-Five på den!
Jag tackar den som säger det. Tackar för motivationen, för energin, för revanschlustan.
Förnuftet kan slänga sig i väggen, det har ingen aning om vad som kan hända när en människa har bestämt sig. Alla som kommit igenom nålsögat och besegrat oddsen har valt hjärtat före förnuftet.
Säger någon utanför eller något inom dig att du inte har en chans, svara: "Kanske det, men jag ska ta den!"
Omöjligt är inte ett faktum - det är en åsikt.
Frågan är bara: Vad drömmer Du om? Vad vill Du?
Varmt lycka till med veckan,
- Olof Röhlander
